Fula saker

Hon hade haft tycken och varit förälskad i män, som inte ens hae märkt det. Men dessa små lågor hade slocknat, då ingen gav dem näring, och om blott en icke alltför löjlig eller motbjudande man hade velat räcka henne sin had, skulle hon väl med lätthet ha kunnat invagga sig i den föreställningen, att hon älskade honom. Men hon hade sett åren rinna bort, hon hade dansat om vintern och cyklat på sommaren, och många män hade med blickar och halva ord låtit henne gissa, att de gärna ville äga henne, ty hon hade ingen förmögenhet och tillhörde inten inflytelserik familj. De sparsamma och anspråklösa bland männen skrämdes dessutom tillbaka av hennes elegans, ty hon hade en fin och säker smak och två flitiga händer, och många nätter satt hon uppe vid sin lampa och sydde av billiga stuvar och gamla lappar ihop dräkter, som sedan för oerfarna ögon gjorde intryck av att ha kostat mycket pengar, och som hos en och annan av de mesty skeptiska till och med väckte tvivel på hennes dygd.

Likväl var hon icke vacker nog för de män, vilkas känslor bestämmas av deras fåfänga; och hennes väsen hade icke heller något av det ljuva och fåraktiga, som är ägnat att fånga dem, vilka vilja vara herrar i sitt hus eller bara helt enkelt ha tröttnat på ungkarlslivet och därför se sug om efter en snäll och söt och billig och lydig hustru. Både hennes eget väsen och hennes yttre omständigheter voro sådana, att hon icke hade stora utsikter att bli älskad av någon annan orsak än kärlek, och hon hade såsmåningom börjat ana, att dena kåänsla, om vilket det talas och skrivs så mycket, i verkligheten är föraktad och undanskjuten och ytterligt sällsynt.

Hon hade tänkt över allt detta, hon hade känt minuterna rinna bort som sand ut sina händer och funnit, att de år hon hade att vänta skulle bli ännu eländigare och världelösare än de som gått, och att den klenord hon bevakade med var dag förlorade allt mer i värde. Mest av allt hade det skrömt henne, hur hastigt de kvinnor åldras som leva utan män, så vida de icke höra till de lyckliga, som icke känna någon stark åtrå eller saknad. Men hon hörde icke till dem, nej, hon var en verklig kvinna, och hon visste att hon var det. Den åtrå, som i hennes första ungdom bara hade varit ljuv och bestämd längtan, en dröm om lycka av sällsam och okänd art, den brände nu som ett gift i hennes blod, och av hennes första skygga flickfantasi, som knappast vågade sig längre fram än till den kyss i skymningen, mellan rosenhäckar, hade det med åren blivit en bilderbok mycket värre än den, som John Blund i sagan visar de stygga barnen...

s. 108, 109, 1010 Martin Bircks ungdom, Hjalmar Söderberg.